Stora skillnader i hur väl kalkningen fungerar i länen

Kalkningen av svenska sjöar och vattendrag fungerar generellt bra i Sverige. Det visar den granskning som Havs- och vattenmyndigheten, Hav, har gjort.

Men det finns stora skillnader i hur länsstyrelserna genomför och följer upp kalkningar.

- Nästa steg för oss är att se varför det är så och vad som krävs för att få till en bättre och effektivare verksamhet, om det är brist på resurser, kunskap eller vägledning, säger Björn Sjöberg, chef för avdelningen för havs- och vattenförvaltning.

Försurningen är ett av våra största miljöproblem och den beror främst på svavelutsläpp från förbränning av kol och olja. Cirka 16 000 sjöar och tiotusentals kilometer av vattendrag i Sverige har påverkats av försurning. Det har lett till att tusentals bestånd av mört, abborre och öring försvunnit och även arter som lax, flodkräfta och flodpärlmussla har drabbats.

Sverige är ett av de länder som satsat mest på storskalig kalkning för att minska försurningen av sjöar och vattendrag. Vi har en kalkfattig berggrund och Sverige är utsatt när det gäller nedfall av svavelutsläpp från norra Europa och från internationell sjöfart.

Tack vare att utsläppen av svavel minskat kraftigt sedan 1980-talet har också antalet försurade vatten minskat i Sverige. Men fortfarande finns cirka 9 000 försurade sjöar och många tusen kilometer av försurade vattendrag.

- När pH-värdet (den kemiska surhetsgraden) i sjöar och vattendrag blir för lågt så frigörs bland annat oorganiskt aluminium som kan skada vattenlevande organismer. Men olika arter är olika känsliga för surhetsgraden i vattnet, exempelvis så behöver flodpärlmusslan ett betydligt högre pH-värde än abborre, säger Ingemar Abrahamsson, handläggare på enheten för biologisk mångfald vid HaV.

Kalkning skapar förutsättningar för försurningskänsliga arter att återkomma och fortleva i livskraftiga bestånd. Verksamheten är betydelsefull för att upprätthålla biologisk mångfald och rekreationsvärden i försurade vatten. Som exempel kan nämnas den hotade flodpärlmusslan, där hälften av landets förekomster finns i kalkade vattendrag.

- Kalkningen ska dimensioneras så att pH-målet inte underskrids och pH-målet ska anpassas efter de arter som åtgärderna avser att skydda. Rätt utförd vattenprovtagning är centralt för att bedöma om målet uppnås och hur mycket kalk som behövs. I några län är denna kemiska uppföljning så bristfällig att det inte går att fullt ut bedöma varken måluppfyllelse eller åtgärdsbehov, säger Ingemar Abrahamsson.

I juli 2011 tog HaV över det övergripande, nationella ansvaret för kalkning av sjöar och vattendrag från Naturvårdsverket. Våren 2012 inleddes en genomgång av de regionala åtgärdsplanerna för kalkning.

- Vi ville få en tydligare bild av verksamheten och kalkbehovet. Syftet var att utvärdera kvaliteten i verksamheten och få fram ett underlag vid fördelning av bidrag. Det är denna granskning som nu är klar, säger Björn Sjöberg.

Statsbidrag till kalkning har funnits sedan 1970-talet och totalt har närmare fem miljarder kr betalats ut. Varje år sprids cirka 120 000 ton kalk i svenska sjöar och vattendrag till en kostnad av 140 miljoner kr. Värmland, Västra Götaland, Halland, Jönköping och Kronobergs län är de län som kalkar mest.. De största sjöarna som kalkas i Sverige är Bolmen i Jönköpings län och Unden i Örebro län och det sker via helikopter eller båt. Vid försurade vattendrag  sprids kalken över  våtmarker eller så används så kallade kalkdoserare, silos  som kontinuerligt matar ut kalk.

HaV har i granskningen bland annat tittat på hur väl länsstyrelserna når de mål de själva satt upp. Om de mäter pH-värdet vid rätt tillfällen och om de använder sig av rätt metoder för att få en så effektiv kalkning som möjligt så att den ger bäst resultat till lägsta möjliga kostnad.

- Vår granskning visar att länsstyrelserna är olika bra på att nå pH-målen och att de regionala skillnaderna är omotiverat stora. Det behövs inte mer kalk, det behövs mer effektiva kalkningar och bättre genomförd vattenprovtagning, säger Björn Sjöberg.

- Länsstyrelser och  kommuner är ansvariga för att åtgärda brister i verksamheten. Vi pekar i rapporten på saker som bör göras direkt och på lite längre sikt. Vi konstaterar också att den regionala verksamheten behöver fortsatt stöd och styrning från oss, bland annat med utbildningsinsatser och rådgivning, fortsätter han.

Här kan du läsa HaV:s granskning "Kvalitet och kalkbehov inom kalkningsverksamheten".

För mer information kontakta Havs- och vattenmyndigheten

Kontaktpersoner: Ingemar Abrahamsson, handläggare, enheten för biologisk mångfald, tfn 010-698 62 87, mobil 072-239 36 51, e-post ingemar.abrahamsson@havochvatten.se, Björn Sjöberg, chef, avdelningen för havs- och vattenförvaltning tfn 010-698 60 08, mobil 070-819 94 62, e-post bjorn.sjoberg@havochvatten.se